Hur fort kan man sjunka?
Fortare än jag någonsin trodde...
Solsken ena dagen, livet kändes äntligen så rätt
äntligen så lätt.....
Nu bara mörker igen... igen..
Gräver i mitt inre efter sanningen, livrädd för vad jag skall finna
Vrider och vänder på varje tanke, kan snart ej skilja på rätt och fel..
Ser på världen och undrar vart det skall sluta, ser på mitt liv och vill bara att det skall sluta.
På något konstigt vis, kännns det som de goda stunderna endast är till för att det skall kännas
ännu mörkare när min depression slår sina klor i mig igen.
Drömmen om det ljusa förbyts så lätt mot mörker och ångest..
Jag önskar mig inte rikedommar, ej heller framgång eller ens lycka i kärlek...
Om jag endast kunde slippa smärtan som holkar ur mitt inre så skulle livet kännas så mycket ljusare
allt runtomkring mig skulle kännas bättre, ljusare, skönare...renare
Alltid rädd, alltid skräckslagen då jag inte längre kan säga att min önskan att leva ett
lyckligt liv är större än min önskan om att få slippa ifrån allting och äntligen fridfullt
få sjunka in i mörkret och slippa mitt inre med alla dess demoner och röster som jagar mig dygnet runt.
Det hemskaste är att jag inser att det bara finns en person som kan hjälpa mig men som inte kan, inte vill..
....och det är jag... kursiv textkursiv text